Igår

Satt och funderade på om jag skulle berätta om gårdagen. Sedan kom denna film som ett brev på posten. Det är som vanligt den alltför självgode Fesse, som numera mer eller mindre fungerar som inredning här på bloggen. Jag får försöka fasa ut honom lite, men tills dess, här:

Ikväll

"Ålder är bara en siffra, det som räknas är hur många man legat med" - Den store Fesse

Lördag

Återigen sitter man här med en espresso, efter att man tagit en power nap. Återigen är det Lördag och återigen skall man gå på lokal och göra sig till åtlöje. Och återigen kommer man tänka att "det är lugnt, alla var lika fulla som mig, det är ingen som kommer ihåg något". Men så är det ju inte, det är alltid någon som är nykter, någon som kommer ihåg.

Men det är ju inte därför vi är här. Agge har flyttat, och vi har hjälpt honom. Det hela började dåligt, agge hade problem att ens ta sig till Linköping med släp, någon elektrisk mojäng saknades.



Han hittade en. Men se så arg han va!




Den gode Fesse har tagit en ledarskapskurs och ville gärna visa hur en god ledare beter sig. Men sen kom det getingar och då sprang han iväg.



Sen blev det mest lek och stoj. J&J tävlade om vem som kunde se mest rockig ut. Johan blev glad när han fick höra att han såg ut som Brett Anderson i glasögonen. Ja, den andre Johan alltså.

Så här i kölvattnet efter shoppingen

Det blev ingen sydväst. Det blev faktiskt inget roligt plagg över huvudtaget. Men!, jag köpte en ukulele, som jag nästen har blivit övertalad att döpa till Hampus (hade namnsdag igår). Är dock inte helt säker på namnet, kronprins Carl-Philip tycker jag är ett mycket snärtigare namn.

Nu har jag suttit halva morgonen och försökt lära mig att spela. Hittils kan jag en Nirvanalåt, och möjlitvis även de där klassikerna Tom Doley och Diana. Nu skall jag bara lära mig att ta ett F på en D-stämd ukulele (några tips?), sedan skall jag lära mig den här låten:



Som synes kan man ju faktiskt ha kronprins Carl-Philip som ett klädesplagg. Vet bara inte om jag är man nog.

Glädjen av ett mail

Idag fick jag äntligen veta att jag klarade min tenta, utan problem faktiskt. Jag är nu en lycklig pojk som skall ner på stan och fira ordentligt. Först blir det shopping. Vem vet, jag kanske slår på stort och köper en ny syd-väst, eller en poncho. Och i helgen nån gång skall jag ut och bli full. Gärna riktigt kalas. Jag och Lunda har inte varit fulla tillsammans på säkert 8 månader, så det skall bli härligt...nästan lite mysigt till och med.

Glädjen av ett brev

Idag fick jag ett brev. Det gladde mig något enormt av två anledningar. Adressändring har äntligen skärpt till sig och jag fick ett antagningsbesked till Högskolan i Jönköping.

Va! tänker ni kanske nu. Skall han hoppa av när han bara har ett år kvar. Skall han byta ner sig från ett universitet till en högskola, vilken liten idiot!

Men sluta tänk så, jag skall nämligen bara försöka mig på konststycket att läsa extrakurser. Jag håller ju redan på med min sportkurs, som överraskar mig varje gång, men jag skall även prova på digital bildhantering. Det kan låta konstigt, men kursen verkar rätt soft och att kunna Photoshop känns bra. Kanske kan min dröm på det sättet gå i uppfyllelse. Mitt huvud på Dolphs kropp.

Det enda kruxet är att jag inte har någon bra kamera. Bilderna jag kommer att redigera lär bli tagna med mobilkameran.

Jag hade en gång en båt...

Jag har ju berättat om att min far har en båt. En plasteka. Sanningen är att jag också har ägt en båt, tillsammans med min vän Emil. Den hade drivit iland på något skär och där hade vår hamnkapten "shejken" hittat den och bogserat in den till land. Slug som han är frågade han Emil, som då var hamnvakt, om inte vi ville tan hand om den och restaurera den, eftersom den var ett vrak. Det tyckte han lät som en skitbra idé och frågade om jag inte ville vara med på ett hörn.

Det var klart man ville det, en gratis båt och i och med att vi enbart skulle arbeta hemma på vår ö och spara ihop pengar till en jorden-runt resa hade vi all tid i världen. Båten förankrades vid min brygga, och där låg den ett bra tag. Jag och Emil fick liksom aldrig tummen ur att ta upp den på land.

Båten blevliggandes mer eller mindre på botten eftersom den var ett riktigt vrak. Efter ett tag ringde vi polisen och sa att vi hittat en båt. Man tycker ju att de borde ta hand om den, om man påstår att det var drivved, jag menar den kunde ju tillhört någon som ramlat överbord och dött, men det gjorde de inte. De kom till min brygga med en vårdlslöst stor båt, tittade på ekan, muttrade lite och skrev upp på en lapp att den var min för alltid.

I rent vredesmod bestämde vi oss för att elda upp den där ekan, som jag aldrig tror vi döpte. Vi samlade ihop ett gäng ungdomar med tveksamt förflutet och bogserade bort båten till en av de lokala påskefyrarna och där fick den ligga. Efteråt käkade vi kakor och drack varm oboy. Tror det var sådana där kakor mer chokladbitar i, Maryland tror jag de heter. Ja, det var bra att vara ung skall ni veta.

Båten såg jag aldrig igen. Men jag inser nu att jag borde lärt mig något den där dagen: att alltid spara bilder från diverse strapatser.

Var är de där bilderna, jag vill ha dem. Peter, är det du som har dem?

I skolan

Sitte roch pluggar i min ensamhet. Alla andra, som inte läser pajaskurser, har roliga företagsspel och ligger i radioskugga mellan 8-20. Så jag sätter mig i den öppnaste delen av skolan, för att titta på folk och insupa den glädjefulla atmosfären.

Men jag kan inte plugga. Att plugga själv är omöjligt. Att plugga när det sitter två tjejer som skvallrar är ännu svårare, japrecis, svårare än omöjligt. Specielllt när de skriker till varandra, tjoar som om det inte finns någon morgondag. Jag har satt på mig hörlurar nu, men inte för att lyssna på musik. Utan för att jag inte vill veta mer om Henke och Micke och allt vad fan de nu kan heta.

Äckliga gubbar

För väldigt längesedan hade jag ett inlägg om en äckeltant som småtaffsade på mig när jag jobbade på ICA. Rubriken på det inlägget var Kåta Tanter, något som har gett eko i cybervärlden. När jag tittar på min besöksöversikt kan man även se hur folk har hittat till min sida. Av de som hittar till min blogg via google så har 26%(!) hittat mig genom att skriva in frasen "kåta tanter". Det inlägget är även det som har flerst sidvisningar (förutom startsidan). 22 besök den senaste månaden. Och då skall ni veta att jag inte hamnar högt upp när man söker på google.

Tänk vilka äckelgubbar det finns. Och tänk vad många sidor de måste ta sig igenom för att nå min.

Adressändring: Guds gåva till Satan

All min post har de senaste veckorna gått hem till min ö. Där jag inte bor. Dit posten verkligen inte skall åka. Trots flera ihärdiga försök, 4 samtal för att vara exakt, att försöka lösa situationen och trots att en trevlig tjej varje gång sagt "nu är det ordant, nu skall posten komma till Linköping" så dimper posten ner på fel ställe.

Nu är jag inte längre bara missnöjd, jag är upprörd också. Alla mina kursböcker, räkningar och andra trevliga försändelser är hos mamma. Hon har ingen nytta av det (förutom om hon känner för att betala mina räkningar)! Nu måste mamma skicka allt till Linköping, vilket kräver en massa jobb och en offantligt stor summa pengar. Och det värsta är att det inte finns något alternativ. Monopol vettu!

Akta er för adrässändring säger jag bara. Akta er jävligt noga.

Nå? Såg ni?

Tittade ni på filmen? Jag hoppas innerligt det. Guuud så vackert det är på min ö, hur kunde jag någonsin flytta därifrån. Och filmen var riktigt trevlig. Ett sant familjedrama. Men det måste sägas att tyskar är något märkliga. Vilka situationer de försätter sig i, tokstollarna. Jag fick mig flera goda skratt. Framförallt när den lilla flickan frågade vad en bigamist är. Storslagen humor.

Såg ni en liten vit plastbåt när de körde helikoptervyn? Inte? Den var i alla fall min. Eller pappas. Om ni hälsar på mig skall ni få åka med, om ni törs.

Funderade ni även över post- respektive riktnummer, som ju visades tydligt i bild. De är riktiga. Inte så där fejk som alla nummer är i hollywoodproduktionerna. Och jag hoppas någon tog numret till Bibis antikverkstad, ifall om ni vill köpa stolar någon gång.

Ja, vad mer skall man säga. Det var en minst sagt hurtig film med flera karaktärer som man kan relatera till. Framförallt Theo. Han var en hyvens karl. Bigami framför allt...Närå.

Anders 1 - Potentiella tjuvar 0

Haha alla tjuvar där ute. Idag glömde jag låsa dörren för första gången i mitt liv. Dumma som ni är tog ni inte chansen. Och då skall ni veta att jag ahr jääävligt mycket potentiellt stöldgods i lägenheten, student som jag är.

Agge

Det här är Agge. Han är en trevlig prick som tycker livet är alldeles förträffligt. Han har dock ett problem, han vet inte vad som är fram och bak på sig själv. Kan ni hjälpa honom?

Nästa veckas tips

Imorgon koockan 20.00 visar SVT1 den spektakulära filmen "Pappa har två familjer" (bara titeln ger mig fnitterattacker). Filmen handlar om den ultimata blåsningen (värre än Fritzels). En tysk, såklart, har två familjer i två olika länder. Han arbetar som chaffis och kan tydligen pendla mellan födelsedagar och dylikt. Tydligen lyckas han dölja sitt dubbeliv ganska bra. Frågan är bara hur han lyckas dölja det faktum att lönen han tar hem bör var någorlunda liten (chaffislön/2).

Filmen är inspelad på min underbara ö och ryktena säger att det var en lika problematisk inspelning som den där Lindsay Lohans femtioelva senaste filmer. Tydligen förstördes flera nattscener av att ett gäng berusade ungdomar "moonade" mot kameran och sjöng skalder som ej bör nå ett människoöra. (Jag var inte där själv, men källorna är någorlunda säkra, då beteendet upprepats alltför många gånger)

Bänka er framför tv:n med popcorn och ett öppet sinne. Om ni tittar med mig får ni även nöjet att höra mig skrika "där bor jag" varje gång Skaftö syns.

Här

Skratta!

I väntans tider

Rolf, bror till Kalla Fakta-Lennart och fabror till Juve-Albin, det hade varit skönt om du kunde speeda upp rättandet av min FP-tenta. Jag avliiider. Som en liten tonårstjej på skorea den 24:e, precis innan studie-/barnbidraget kommit.

Nu skall jag dricka bort helgen. Enbart för att den går så otroligt långsamt annars.

Darling

Jag och den gode Fesse upfann en ny sport häromdagen. Den blandar dartens lättsamhet med curlingens spänning, och kallas således för Darling.

Det enda man behöver är en darttavla där pilarna fastnar med hjälp av magnetism. Man slänger iväg en pil som skall sätta sig så nära mitten som möjligt. Den andre personen skall sedan komma närmare mitten än den förste personen, men får även knocka bort sin motspelares pil, precis som i curling. Poäng ges sedan ut till den som har hamnat närmast "boet", en poäng för varje pil.

Superenkelt och SUPERSPÄNNANDE.

I dagsläget går det ej att spela på sporten. Det brukar ju vara lite svårt att sälja in nya sporter till svenska spel. Om ni trots dessa problem känner för att satsa en slant så är det bara att slå en signal, alt skriva i kommentarsfältet. Eftersom det bara finns två aktiva spelare och Johan än så länge är den enda som vunnit (det hara bara spelats en omgång) så kan jag erbjuda de otroligt låga oddsen 2.30 på mig och 1.70 på Johan.

Om att nästan blogghora

Johanna sa just till mig att blondinbella hade länkat till min blogg. Anledningen var tt jag hade skrivit något nedsättande om henne. Även om jag aldrig läst hennes blogg och antagligen inte hade uppskattat den överhuvudtaget, så blev jag glad. Kände direkt att det skulle vara någon slags bekräftelse. Och att det hade varit det ultimata sättet att blogghora på. För det är väl så alla bloggare blir kända, genom att snacka skit om någon och starta ett sånt där bloggkrig.

Nu stämde tyvärr inte Johannas uppgifter. Jag har aldrig skrivit om henne, och länken på hennes sida var någon helt annan än min. så jag får fortsätta kräla i "the gutter". Men jag trivs här nere i skiten med alla andra som är oviktiga.

München Hoben alt. Münchenhoben

Idag är det en enorm fest vid skolan. Alla nollor+alla som är något skall dit. Närå, folk som skall dit är inte bäätre än du och jag. För jag skall inte dit, och antagligen inte du heller.

Jag vill dit, absolut. Millencollin skall spela och det hade ju blivit en nostalgitrip som heter duga. Jag kommer ihåg på det härliga nittiotalet när man lyssnade på Mr. Clean och kände att världen låg framför ens fötter. Nu på senare tid har man ju insett att alla hade denna framtidssyn och att man måste kämpa för att få ta del av sin kaka. Som idag, med Münchenhoben. Antingen får man ligga i som fasen för att få en biljett, eller så får man punga upp runt 300 spänn. Jag vill inte göra något av det.

I övrigt har Agge bjufit mig på inflyttningsfest. Tack, jag kommer.

Heja Sverige!

Nu är det officiellt. SOK har medgivit att man inte vill ta några medaljer i OS. De hävdar att det är en protest mot Kinas agerande i Tibet. Ännu ett härligt utspel från våra svenska topp-atleter. SOK medger också att de glömde tala om det för cykellandslaget. För detta skäms de.

Dock har jag gett mig in i kampen för att förbättra Sveriges idrott. Jag har börjat läsa kursen Ekonomisk analys av sport. En nationalekonomikurs som sätter fokus på fotboll i allmänhet och IFK Norrköping i synnerhet. 8 personer tar kursen och lägger ni till två nollor får ni priseet på den 300 sidor tunna kursboken.

Statistik kallas dessa siffror. Sporten är full av det, har jag lärt mig.

Början på ett nytt liv, del 2

Idag började jag igen. Klockan 8.30 gick jag upp. Alldeles för tidigt på alla sätt och vis, speciellt med tanke på att jag inte börjar skolan förrän 13.00. Men vet ni vad. Jag gick till gymmet. Det har inte hänt sedan i Juni. Det känns bra. Jag känner mig stark och manlig, så nu måste jag definitivt fortsätta.

Fast Gud vad det bränner i musklerna.

Gårdagen

Igår var vi på Platå. Dansgolvet var som en jädra moshpit. En moshpit med mediamänniskor, om Linköping nu har sådana. Folket där var i alla fall riktigt stylade, och creddiga. Framför allt creddiga.

Vi lagade risotto också. Eller Johan lagade och jag såg på och kom med någon smart kommentar om tillagningsprocessen trots att jag inte har den blekast om hur men lagar rissotto. Om vi hade varit en restaurang hade priset på en portion lätt blivit 250 spänn. Om man räknar med sociala avgifte roch dylikt.

Nu skall jag agera diskpojke. Lägg till 50 kronor till på priset.

Tenta

För en halvtimme sedan kom jag innan för min dörr. Medans andra sover ruset av sig har jag gjort ett helt dagsverke på bara en timma. Och för detta är jag upprörd. Jag har suttit sedan i söndags och slavat mig genom allt vad finansiering heter bara för att klara denna obeskrivligt svåra tenta (som faktiskt är skriven av Lennart Ekdahls bror, tillika Albin Ekdahls farbror). Jag är otroligt förberedd, rent psykiskt alltså, fysiskt är jag i sämre form än någonsin.

Och så kommer jag dit, gör tentan, kollar igenom den tre! gånger, och då har det endast gått en timma. Det är ju löjligt. 60 timmars plugg för en timmas svett. Löjligt!

Nu tror jag visserligen att jag klarade den, ta i trä, men det gör mig ledsen att jag inte han äta upp mitt tenta-godis eller dricka upp min Red Bull. Så vad skall jag nu göra med min Red Bull, funkar det med Bacardi?

Ännu mer storslagna planer

Ser ni förresten tavlan i bakgrunden, i bilden i det tidigare inlägget. Den har jag fått av min mormor och är hittils det enda tinget som har en anknytning till det nautiska. Tavlan är full av vatten och båtar. Nu skall det bli ändring på det. Jag skall inreda lägenheten som om den vore någon slags båt. Eller hav.

Mycket blått. Rydsblått. Lite tenor och åleryschor. Fasen, jag kan till och med tänka mig att kasta in en 5 hästars Mariner. En sådan där gammal sak som har lite kobbar och sjöpungar på sig. Och så ner med den i en stor fet vattentank. Där får den vara centerpiece, vilken alla mina fiskar kommer älska.

Som ni ser. Storslagna planer.

Min morgondag, mer planerad en jönssonsligans planer

Och möjligtsvis lika bisarr. Till frukost blir det gröt, för det är ju stabbigt och jag måste orka med hela dagen. Sedan blir det en äcklig finaanstenta, vilken jag har gett mig fan på att klara, på förmiddagen. Plugget till den har gjort att jag slitit av halva håret, vilket leder oss in på den andra punkten: Jag skall klippa mig (som alltid). Några förslag? Nazi-rakat och österrikisk rat-tail är redan strukna från listan.

Som synes måste jag lösa problemet med mina polisonger. Varför är inte de samma färg som resten av håret. Nej, jag får nog dra av sidorna. Mohawk here i come!

Sedan har jag ju lovat Fesse något poscherat och Lunda en espresso. Hårt jobb. Och sen, Lokal!

Om Fesse

Ryktena kring Herr Fesse har varit många. Först sades det att han var på jobbet, sedan sjuk, sedan kom besked om att han åkt in på sjukhus. Vissa envisa rykten sa till och med att han hade vandrat över till den andra sidan: döden alltså.

Jag tog mig ett samtal med honom:

Han lever med andra ord, och har jeans på sig. Ni får gärna följa med ut på lokal på Lördag. Kommer bli helfestligt.

Hälsningar er skavallerblaska i e-format och djungeltrumma i regnskogen.

Nu blir det Emil i Lönneberga

Mina sjukdomar

Jag kan medge att jag mer ofta än sällan är något hypokondrisk. Men det kan inte hjälpas, sådan är jag. Min sjukdomslista blir bara längre och längre och har nu brutit ny mark! Jag har börjat snegla på det psykologiska.

Det var egentligen min mor som startade det den här gången. Den stackarn är nog inte medveten om att mina tankar spinner iväg och snart når vidunderliga höjder så fort en sjukdom på något avlägset sätt kan ha nått min kropp. Så här ligger det i alla fall till:

Under sommaren märkte mina föräldrar att jag har otroligt svårt för att stänga dörrar och andra saker som bör stängas, typ skåpluckor, fönster osv. Det här känns helt sjukt. Har jag någon form av klaustrofobi, eller är jag bara lika instinktiv som ett rovdjur, och vill se till att ha mina flyktvägar redo. Ja, möjligheterna är många. Nästan för många för att grunna på. Svaret som jag söker är istället hur det gick till. Hur blev jag denna rädda trasiga person.

Tankarna leder såklart direkt till Österrike och hela den hemska Fritzel-historien. Jag minns inte så mycket av mina först år i livet. Det är ju inte helt omöjligt att jag spenderade mina förstå år i en källare. Må vara att familjen har döljt det sjukt bra i så fall, men man kan ju aldrig vara säker.

Sommarminnen

Vad bittert det blev. Men Sverige är inte bra. Phelps är bra. Han får alla andra att se ut som fjantar.

För att kompensera bitterheten bjuder jag här på en avklädd sommarbild(?).

Mannen på bilden har ingenting med bilden att göra.

Det här med OS

OS är jättetrevligt på alla sätt och vis. Underbart när man vaknar och få se på lite boxning eller när brassarna leker med Nya Zealändarna till orgonkaffet. Men samtidigt känns det lite pinsamt när Sveriges största OS-hopp, och den kille som får 10000% mer mediautrymme än vanligt nu under OS, skjuter lerduvor. Dubbel-Trap som det heter är en puttefnasksport som man knappt vet om. Man sitter och tittar på sporten där de brukar visa sport, å så dyker den där Dahlby upp. Han ler, mår helt utmärkt. Han har ju fått en betald resa till Peking för att han en gång per fyra år blir jävligt poppis i Sverige (det hände ju redan förra OS), just eftersom han kan ta medalj. Sedan skall han bli hyllad som en krigshjälte. Allt det känns ok, han har tränat och förtjänar lite medialt hausse då och då.

Men sedan sitter han där och är äckligt självsäker, säger om sig själv att han är såååå mycket bättre än i Aten där det ändå gick hyffsat. Han pratar om hur han skall vinna och fira med Champagne på Lördag. "Då skall det inte bli en flaska, då skall vi bada i champagne", säger han och ler.

Men så blev det inte. Han sög. Han åkte ut i kvalet, och jag kan inte hjälpa att skratta lite åt honom, den duktiga djäveln. Nu tar det fyra år innan någon nämner hans namn igen.

Åhh så försöker vi igen

På min egen och allmän begäran börjar jag skriva igen. Mest min egen begäran faktiskt. Har lite sug. Som efter kola, typ, men utan skakningar och Doherty-utseendet. Jag behöver inte heller stjäla pengar för att ha råd att lugna mina nerver. Men utöver det är suget jävligt likt.

Förresten kan det behövas i dessa svåra tider med regn, omtentor och speciellt med tanke på att jag måste diska min disk för hand de närmaste året. Jag hoppas innerligt att ni har det lika svårt.