Det är barn som leker utanför mitt fönster. Alltid. Jag har inget emot det, för än har jag inte hunnit bli en grinig gammal stofil. När man har öppen balkongdörr kan det dock bli lite störigt. De tjoar och tjimmar och gör det som barn är bäst på; testar gränser. Och idag höll de på med något överdjävligt modigt. De speedade ner för en backe i högsta hastighet och hoppade på ett litet gupp. De har nog aldrig tjoat så högt förr, så farligt är det.
Jag vet. Jag borde gått ner och sagt till dem att det är farligt, att det kommer sluta med gråt och tandagnistla,att kläderna kommer gå sönder, att blodet kommer flyta. Men inte. Jag är för lat eller för kall. Känslomässigt död, ni vet.
Och så går det som det går. Nu ligger en liten pojke där ute och kvider.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar