Eller om jag hade jobbat på aftonbladet: Trist(j)essens positiva sidor (dock inte menat som att jag är trist, utan bara faktumet att man alltid skall ta chansen att infoga en bokstav när man tycker att man kan vara lite småfinurlig)
Men i alla fall, jag har ju inget att göra. Absolut ingenting, men trots det räcker tiden inte till. Dagarna flyger förbi och jag har inte ens hunnit plugga det jag tänkte plugga trots att jag inte behöver plugga. Hänger ni med?
Inom detta "görandes ingenting" rymmer att man tränar för att få tiden att gå. Och detta har ju visat sig vara positivt. Jag tränar säkert tre-fyra gånger i veckan och jag tror (med en viss reservation, och jag förstår om ni är skeptiska) att jag ser begynnelsen till magrutor! Men bara på morgonen såklart.
För övrigt börjar katt bli mitt favoritdjur. Det kan tyckas märkligt då jag ogillar djur i allmänhet och katter i synnerhet. Men jag har börjat gilla dem för dess stil. De är otroligt lata, äter skitmycket, är otroligt spänstiga och viga. Hade man haft deras spänst hade man regerat på parkour. Så gillandet grundar sig nog i att jag själv hade velat vara en katt, om jag skulle leva ett liv till. Fast det allra bästa återstår. Dom får alltid sin vilja igenom, dom blir klappade när DOM vill och aldrig annars. Om man klappar dem iaf så biter och klöser dom en tills man springer gråtandes därifrån. Tänk om ni hade gjort det. Gått ut på gatan och börjat gnaga på en lönnfet, tunnhårig alkis i en park. Polisen hade ju kommit med tårgas direkt och lagt in er på psykanstalt.
Lååångt värre, tjenixen på er.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar