Jag är långhårig och behöver klippa mig. Vi vet alla hur det gick sist gång: en råttsvans blandat med en fowhawk är inte jag. Men nöden har ingen lag, jag är tvungen.
Dåligheterna började när jag upptäckte att byggarbetarna här på Raab för 3 gången på ett par veckor stängt av varmvattnet. Med andra ord skulle jag med otvättat, fett hår få tvinga mig ner på stan till frisören. Men först behövde jag boka tid. Jag ringde det enda ställe som jag faktiskt vet har någon anställd som kan prata engelska, men nej, hon var inte där. Jag försöker på knackig tyska säga att jag vill klippa mig, men eftersom jag inte vet ordet för klippning vill tanten boka upp mig för en manikyr. Med gråten i halsen säger jag hej då och bestämmer mig för att leta frisörer på närmare håll.
Jag går till mataffären, för där finns en frisörsalong. Det kanske inte är den bästa kvaliteten på klippningen, men enligt rykten får man en kopp kaffe och lite hårgele i en sån där provtub, allt för 12 euro. Men, när jag väl kommer dit så visar det sig att det är fullt hela dagen.
Ännu mer nedstämd börjar jag spatsera runt i området för att hitta någon annan som är villig att klippa mig, men förgäves. Så nu är jag fortfarande långhårig och börjar tappa modet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar