Ibland önskar jag att jag var lite mer kontinental i mitt beteende. Lite mer öppen och charmant, som bara italienare och spanjorer kan vara. Som nu, när jag och Johanna sitter här och studerar kommer det fram en Italienare, tror jag, och sätter sig. Efter att han har tagit upp sin dator och gjort sig klar frågar han om han får sitta ner. Då har man ju inte en chans att säga nej. Jag gillar det. Bra attityd.
För hur mycket man än vägrar tro på det, så hade väldigt få svenskar gjort samma sak. Istället hade de gått runt fem-sex varv till någon lämnade sitt bord och man i sin ensamhet kunde slagit sig ner där. Det är som att åka hiss. Idag var det en på våningen under mig (4:an) som såg mig gå ut och trycka på hissknappen. Då kände han direkt att han var tvungen att gå ner för de hemska trapporna, trots att klockan abra var 8. För det är ju svenskens förbannade skyldighet. Skitlöjligt, men sant.
Jag hade aldrig gjort så. Hiss åker jag gärna med fler människor. Att prata kan jag också tänka mig. Men det är tyvärr mer av lathet än av en kontinentalt inspirerad inställning.
Förövrigt åt jag just en kötbullemacka och jag tror lite grisbråsk fastnade mellan mina framtänder. Hur tror ni det känns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar